Att inse sanningen
Den visade sig för mig idag....sanningen. Jag stannade upp och insåg att det är ett faktum.
Jag och hon kommer aldrig någonsin komma överrens, aldrig,aldrig,aldrig. Samtidigt som det gör ont känns det bra. För nu när jag har insett sanningen kan den inte hoppa fram igen och överraska mej som den gjorde förut. Iallafall inte när det gäller den här situationen. Det jag måste göra är att inte glömma. Inse fakta, acceptera och gå vidare.
Lovely sunny, sunday !
Jag har dessvärre suttit inomhus och pluggat..pluggat...pluggat. Tänkt att det är bättre att göra det nu än under sommaren. Peppat mej själv lixom.
Dagens äta lista
Frukost: macka, kaffe & juice
Lunch: Knäckebröd med keso
Middag: x antal tacos.
Övrig: en glass :)
Är relativt nöjd med matintaget idag faktiskt....
Snart ska jag klippa mig, funderar på att avbeställa och boka klipp & sling hos Cissi istället.
Tvekar dock iom att hon kaosade mitt hår förra sommaren...får se hur det blir.
Hittade två frillor på nätet som jag gillade. Den ena är rätt så extrem och svår att styla
men guuud vilka fina färger hon har, gillar kombinationen som fan även då det tenderar till
karamellvarning. Den andra är naturlig och relativt lättskött, enda är färgen som jag skulle vilja ha
ljusare. Här e dem. Bild nr är tjejen till vänster jag menar.
Dum i huvudet
De flesta i min klass är smartare och bättre i skolan än mig, jag får alltid anstränga mej 4ggr mer än vad dem gör. Varför? För att jag är blåst i skallen. Har vetat det ett tag men endå kämpat på och trott att det någon dag kommer att bli lättare att det kommer flyta på. Att jag kunde ha så fel.Alla verkar ha en åsikt, vara så allmänbildade och smarta. Ibland har jag ingenting att komma med, sitter bara där och håller käften. Har inngen åsikt för att jag inte kan och det är då jag hatar mej själv som mest. Just nu hatar jag den jag är. Vill hoppa ut ur min egen kropp och bli någon ny. Någon helt annan person, med egna värderingar, som är självsäker, intressant och stark, positiv och älskar livet. Dvs alla de egenskaper jag inte har. Ibland kan jag gå runt och undra om något egentligen spelar någon roll. Bara släppa allt och försvinna.
Har funderat lite på att hoppa av skolan om jag inte klarar av det här...börja ett kneg jobb och leva som en vanlig medelsvensson resten av mitt sketna liv. Ibland ångrar jag att jag överhuvudtaget valde den här linjen eller varför jag ens började magistern. Vad kommer det ge mej när jag endå harr 0 arbetslivserfarenhet. Känner mig så liten och obetydlig just nu att jag inte vet var jag ska ta vägen...
Jag vill banka huvudet mot en vägg & många saker till...
Idag har varit en såndär dag...då jag gått med huvudet nedsänkt och tittat i marken. Varit inne i min egen värld. Inne i min deppiga värld. Det finns många världar i mitt huvud men idag var jag och hälsade på i depp världen. Igår var jag så sur att jag kunde slänga mobilen i väggen, riva sönder papper och allmänt slänga runt saker så att de hamnade på ställern där de normalt inte brukar vara. Men idag gick aggresionen över till nedstämdhet.
Jag förstår inte varför. Varför gör ni såhär mot mig. Kan verksa som att jag tycker synd om mig själv, men har fan rätt att göra det när det inte finns någon som helst logik i deras handlande eller någonting annat för den delen heller. Jag nästan hatar. Fast jag egentligen inte borde...egentligen inte får. Ibland blir jag så arg och ledsen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Fast den bästa vägen att ta är härifrån. Bort från allt tjafs, all negativitet, alla anlageser, svordommar, nedvärderande. Det känns som att jag sitter och väntar på något som aldrig kommer att inträffa.....och det är förändring. Kanske någongång ibland visa lite uppskattning? Ge lite berömm? Uppmuntran?? Är det så himla mycket begärt?? !Sånna tillfällen som nu känns det som att hjärtat ska gå sönder. Hjärnan ska explodera och själen försvinna. Det känns som att jag inte vet varken ut eller in. Känner mig liten, obetydlig och oförstådd. Hur ska jag kunna klara mig genom vardagen och alla dess aktiviteter om jag inte är mig själv. Får ingen ro. Det spelar ingen roll vad jag säger, hur mycket jag förklarar eller försöker förstå och behålla lugnet. När de öppnar munnen brakar helvettet loss. Jag får kortslutning i hjärnan och ser bara svart, tankarna snurrar runt och blicken flackar, tårarna rinner, klumpen i halsen bara växer och växer. Kan inte andas. Får panik.
Vill bara ha lugn och ro, iget tjafs eller bråk. Varför kan ni inte låta mig få leva mitt eget liv? Inte erat utan MITT,MITT,MITT MITT!!!!!!!!!!!!!!!!Det känns som att jag är fjortis om på nytt. För på det sättet ni behandlar mig går inte att beskriva i ord. Ni får mig att känna mig så hilma LITEN och OBETYDLIG och det HATAR jag er för!!
