Donna

Fick nyss MB nyhetsbrev där man kunde läsa om MB lucia kryssen i någon Engelsk clubbing tidning.
Rätt kul endå att de skriver om kryssarna utomlands så folk får se lite vad Sverige har att bjuda på inom clubbing scenen! Mittenuppslaget i tidningen handlar bara om kryssen, fast med mest bilder. Jag fick dessvärre inte vara med på nån :(

Ska det vara så himla svårt att gå ner i vikt?? Jag tränar som en dåre och endå väger jag exakt lika mkt om inte mer än innan jag var i mintillfälliga slapp-arsel svacka. Okej. Är ju inte helt dum i huvet. Vet att muskler väger mer än fett och därav min lilla viktökning. Men nu vill jag GÅ NER I VIKT, inte 10 kg utan 2-3 kg inte ETT DUGG mer för då skulle jag se ut som en anorektiker. Nu gäller det att vara stenhård med kosten. Har helt börjat utesluta kolhydrater och ersatt den med sallad. Nu jävlar ska det hända grejer!! To be continued...

Då jag för tillfället behöver någonting att sysselsätta mig med, fick jag den fantastiska iden att göra om mitt rum. Har redan möblerat om och blev rätt nöjd. Insåg för någon dag sedan att alla mina möbler stod längst väggarna, och att jag hadde ett stort tomrum i mitten av rummet. Så oerhört tråkigt! Så jag gjorde något åt saken. Steg två blir att måla om rummet och samt att köpa en spegel och några hyllor. Kommer bli riktigt fint när det bllir klart :)

Det är när jag stannar upp då jag börjar tänka. Jag vill inte tänka, orkar inte tänka...för det är då alla  känslor som exploderar inom mig. Jag tittar i min kalender. Hela förra veckan var jag nånstans. Gjorde något med någon. Försökte hålla mig sysselsatt. Försökte göra mitt bästa för att inte stanna upp...stanna upp och tänka, stanna upp för att känna. Dock hann verkligheten igår ikapp mig...

Igår känndes som förra söndagen. Igår var hemsk. Vill aldrig att igår kommer tillbaka.Var ensam, fanns ingen där, ingen där för att hålla mig i sin famn och viska i mitt öra att det kommer att lösa sig, det kommer bli bra. Igår är vår dag men du fanns inte där och det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Ville skrika, slå och kasta...Vet inte hur jag ska orka med en helg till...Känner mig som ett barn på nytt. Behöver uppmärksamhet, behöver någon att vara med. Det räcker att någon är där bara, behöver inte prata bara vara där. Vill inte vara ensam...känner mig sällskapssjuk som aldrig förut. Dock måste jag endå acceptera att jag kommer vara ensam då det inte finns någon där. Ingen annan än mig själv...

Idag insåg jag också att det kommer att ta tid. Mycket tid. Något som jag inte velat inse tills nu...har inte velat inse det för att det då gör ont. Vill inte att det ska ta tid! Jag har inte tid för att det ska ta tid! Måste förtsätta med mitt liv nu, nu, nu!! Jag känner en stress inom mig. Vet inte riktigt var den kommer ifrån. Har plötsligt fått ett nytt liv känns det som. Ett nytt liv som jag inte har frågat om att få. Allt känns så mycket tommare...så meningslöst, du finns ju inte där varför ska jag ens då anstränga mig? Känns som att jag famlar i mörkret....känns som att jag sjunker till botten och sakta ser solens strålar försvinna. Försvinna ner med mig i djupet.

Jag är en sånn männsika som inte är så förtjust i förändringar i mitt liv. Men om förändringen innebär att man tar farväl av en del som tillhört ens hjärta så kanske det är normalt att det gör ont. Inte bara ont i hjärtat utan även djupt inne i själen. Det är så sjukt hur vi människor kan älska så djupt och passionerat för att i nästa ögonblick vända sig om och inte titta tillbaka.

Jag har älskat en människa. På ett sätt som jag ALDRIG älskat någon annan i hela mitt liv. Jag var naiv och trodde att det skulle vara för evigt. Inga bekymmer aldrig några farväl. Dock så har det nu tagit slut. Och det gör ont. Ibland mer och ibland mindre. Den frågan som cirklar i mitt huvud är varför? Varför var det tvunget att bli såhär? Varför var jag tvungen att känna så som jag känner, tänka så som jag tänker? Vet inte. Ibland blir det väll bara så. Man växer som människa och därmed förändras en del saker i ens liv, ens sätt att tänka, känna, resonera.
Dock är jag fortfarande säker på en sak. Att jag fortfarande älskar och kommer alltid att göra.

Du visade mig kärleken.
Du vägledde mig genom mörka tider.
Fick mig att glömma sorgens miner.
Du fanns alltid där.
Tvekade aldrig en sekund på att ge mig allt av dig själv.
Med öppna armar tog du alltid emot mig.
Du visade mig glädjen.
Fick mig att känna mig hel.
Fick mig att känna mig älskad.
Fick mig att drömma men aldrig att glömma.
Plötsligt vaknar jag upp.
Öppnar mina ögon och ser mig omkring.
Är det en dröm? Jag förstår ingenting.
Du finns inte där, ensam sitter jag här.
Sorgen som så länge varit borta sitter plötsligt vid min sida.
Han sitter och ler och jag känner hjärtat svida.
Tar ett djupt andetag, sluter mina ögon, hur ska jag detta genomlida?
Tänker på alla fina stunder och minnen vi haft.
Känner en värme inom mig stråla.
Känner glädjens varma famn.
Där finns du, jag säger ditt namn.
Jag känner ett lugn, för att jag vet att du finns där.
Som alltid vid min sida.

Vad tycker jag om det egentligen? Kanske en onödig tanke, men då det varit mycket diskussion om detta den senaste tiden slog plötsligt tanken mig; vad tycker jag om detta, om man kan kalla det, "fenomen". Vet faktiskt inte men tror att det lutar åt det negativa hållet...får se om jag orkar skriva om det sen, nu väntar mycket spännande läsning till min uppsats...

Micke har alltid tjatat om den här killen men jag har aldrig fattat själv grejen. Men börjar nu sakta men säkert inse vad han pratar om. Killen är ju helt genialisk, beatet i hans låtar kan få en ko att börja gnägga fortare, en balettdansös att börja rava, nä men ni fattar vinke. Gick in på Beatport och sökte på Robbie och till min förvåning fanns där en bild av han. En blond söt ung kille, oskylldig och tillsynes lugn. Förväntade mig en Pete Tong liknande snubbe, helt galen i blicken med en uppknäppt Hawai skjorta. Snacka om att jag blev paff! OMG lyssnar på en av hans tracks nu och håller på att fakka ur, han e brutalt bra! En framtida favorit? I think so yes!