Donna

Jag är en sånn männsika som inte är så förtjust i förändringar i mitt liv. Men om förändringen innebär att man tar farväl av en del som tillhört ens hjärta så kanske det är normalt att det gör ont. Inte bara ont i hjärtat utan även djupt inne i själen. Det är så sjukt hur vi människor kan älska så djupt och passionerat för att i nästa ögonblick vända sig om och inte titta tillbaka.

Jag har älskat en människa. På ett sätt som jag ALDRIG älskat någon annan i hela mitt liv. Jag var naiv och trodde att det skulle vara för evigt. Inga bekymmer aldrig några farväl. Dock så har det nu tagit slut. Och det gör ont. Ibland mer och ibland mindre. Den frågan som cirklar i mitt huvud är varför? Varför var det tvunget att bli såhär? Varför var jag tvungen att känna så som jag känner, tänka så som jag tänker? Vet inte. Ibland blir det väll bara så. Man växer som människa och därmed förändras en del saker i ens liv, ens sätt att tänka, känna, resonera.
Dock är jag fortfarande säker på en sak. Att jag fortfarande älskar och kommer alltid att göra.

Du visade mig kärleken.
Du vägledde mig genom mörka tider.
Fick mig att glömma sorgens miner.
Du fanns alltid där.
Tvekade aldrig en sekund på att ge mig allt av dig själv.
Med öppna armar tog du alltid emot mig.
Du visade mig glädjen.
Fick mig att känna mig hel.
Fick mig att känna mig älskad.
Fick mig att drömma men aldrig att glömma.
Plötsligt vaknar jag upp.
Öppnar mina ögon och ser mig omkring.
Är det en dröm? Jag förstår ingenting.
Du finns inte där, ensam sitter jag här.
Sorgen som så länge varit borta sitter plötsligt vid min sida.
Han sitter och ler och jag känner hjärtat svida.
Tar ett djupt andetag, sluter mina ögon, hur ska jag detta genomlida?
Tänker på alla fina stunder och minnen vi haft.
Känner en värme inom mig stråla.
Känner glädjens varma famn.
Där finns du, jag säger ditt namn.
Jag känner ett lugn, för att jag vet att du finns där.
Som alltid vid min sida.