Donna

Idag har varit en solig dag men endå dyster. Idag har varit en lugn dag men endå tung. Likt ett barn som precis tar sina första steg försöker även jag att steg för steg känna var jag ska ta mitt nästa steg och var jag inte ska ta några steg alls. Det är inte lätt. Ibland tar jag ett steg, två,tre och fyra...men sen vid det femte steget inser jag att jag trampat fel och det känns som att jag ramlat ner i ett djupt hål i marken och famlar i mörkret. Jag ser ingenting. Hör ingenting får känna mig fram med händerna. Allt känns hårt och främmande. Då ser jag ljuset sippra fram. Det är så litet att det knappt syns men jag kan urskillja det från allt mörker. Jag börjar sakta men säkert gå mot ljuset och jag inser att jag är på rätt väg igen. All rädsla all osäkerhet är borta. Det finns inga faror inga hinder. Det är bara jag som står där själv. Blickar upp mot himlen och ser molnen och känner solens varma strålar smeka mitt ansikte. Jag tittar bakom min axel och där står du. Du stannar upp, vill inte att jag ska märka att du likt en ängel vakar över vart enda steg jag tar, vakar över mig. Jag stannar upp och våra blickar möts. Jag ler och du ler tillbaka. Även om vi går skilda vägar och du inte längre kan följa mina steg kommer du endå alltid finnas här. Här i mitt hjärta.