Donna

Vaknade idag vid halv 8 av min kära vän Anna som var panikslagen iom att hon försovit sig till sin omtenta!
Efter det begav jag min till högskolan för att plugga till min kära C-uppsats. Vid 3 träffade jag Anna igen och vi började gå mot busshållsplatsen. Anna ber mig gå in i tobaksaffären på vägen till busshållsplatsen för att köpa cigg till henne. Hon räcker mig (det som jag tror är  en 100 lapp och som jag fortf tror var det...) och jag
går in i affären.

Jag: Hej hej ett paket gula camel tack.
Expediten som är en medelålders gubbe med utländskt härkomst sträcker sig efter paketet.
Som vanligt är jag pratglad och frågar om det är riktiga fåglar som kvittrar där någonstans i bakgrunden och jo visst
det var det sa han.
Han: Ja då får du tillbaka 6 kr.
Jag tittar konstigt på han och säger: Jag gav dej en 100 lapp?
Han: Nej det gjorde du inte.
Jag: jo det gjorde jag.
Han: nej det gjorde du inte (börjar lacka)
Jag: Jo jag är 100% säker på att jag gjorde det!
Han: Nej!
Jag: JO jag är säker på det!
Han: nej 50 lapp!
Jag går och hämtar Anna som säger att hon visst gav mig en 50 lapp.
Expediten börjar svära och blir ännu mer sur.
Jag: men vänta du behöver inte bli sur, jag gjorde ett misstag ber om ursäkt.
Expediten viftar med handen och vill att jag ska dra därifrån.

Han trodde visst att jag ville lura han på 50 kronor och blev as lack. Kan förstå han på
ett sätt men jag bad trotts allt om ursäkt så då behövde han inte bli  så sur som han blev...men men.

Det verkar som att vad man än gör eller var man än är måste man alltid vara på sin vakt för
jobbiga människor som bara väntar på att hoppa på en och välla ur sig sin negativitet och missnöje!
Sorgligt.