Donna

Det är när jag stannar upp då jag börjar tänka. Jag vill inte tänka, orkar inte tänka...för det är då alla  känslor som exploderar inom mig. Jag tittar i min kalender. Hela förra veckan var jag nånstans. Gjorde något med någon. Försökte hålla mig sysselsatt. Försökte göra mitt bästa för att inte stanna upp...stanna upp och tänka, stanna upp för att känna. Dock hann verkligheten igår ikapp mig...

Igår känndes som förra söndagen. Igår var hemsk. Vill aldrig att igår kommer tillbaka.Var ensam, fanns ingen där, ingen där för att hålla mig i sin famn och viska i mitt öra att det kommer att lösa sig, det kommer bli bra. Igår är vår dag men du fanns inte där och det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Ville skrika, slå och kasta...Vet inte hur jag ska orka med en helg till...Känner mig som ett barn på nytt. Behöver uppmärksamhet, behöver någon att vara med. Det räcker att någon är där bara, behöver inte prata bara vara där. Vill inte vara ensam...känner mig sällskapssjuk som aldrig förut. Dock måste jag endå acceptera att jag kommer vara ensam då det inte finns någon där. Ingen annan än mig själv...

Idag insåg jag också att det kommer att ta tid. Mycket tid. Något som jag inte velat inse tills nu...har inte velat inse det för att det då gör ont. Vill inte att det ska ta tid! Jag har inte tid för att det ska ta tid! Måste förtsätta med mitt liv nu, nu, nu!! Jag känner en stress inom mig. Vet inte riktigt var den kommer ifrån. Har plötsligt fått ett nytt liv känns det som. Ett nytt liv som jag inte har frågat om att få. Allt känns så mycket tommare...så meningslöst, du finns ju inte där varför ska jag ens då anstränga mig? Känns som att jag famlar i mörkret....känns som att jag sjunker till botten och sakta ser solens strålar försvinna. Försvinna ner med mig i djupet.